Härom dagen hörde jag på radio att mammor glömmer aldrig sina förlossningar men visst glömmer man delar av dom - speciellt den där smärtan, annars hade vi aldrig skaffat mer än ett barn. Nu har jag bara ett barn och det är min älskade Zack :-)
Tänker speciellt de här dagarna runt hans födelsedag mycket på hur det gick till ...
För 7 år sedan den 9:e augusti ringde de från förlossningen och bad mig komma dit för igångsättning. Hade legat inne 1-6/8 för havandeskapsförgiftning men fått vara hemma ngr dagar då jag medicinerade.
Ni som blivit igångsatta vet att det är inte en rolig sak, värkarna som kom på kvällen var så täta så täta, lustgasen fungerade inte och jag var inte heller öppen så mkt.
Vid 23-tiden tog jag Epiduralbedövning som hjälpte något men allt gick så sakta framåt – ville inte öppna mig. Fick feber och frossa under natten och mina krafter började ta slut, dessutom gick Zacks syresättning ner och då gick allt så fort. Jag är medveten om vad som händer men ändå är jag som i ett rus…
Detta händer inte mig….
Jag åker genom korridoren och hör ”snittklockan” ringa....
Kommer in i en operationssal och där står ca 12 grönklädda människor och jag lyfts över....
Jag sticks i handen, jag andas syrgas, de pratar med mig och undrar om jag förstår vad de säger .....
och pang… så är man borta…
Katastrofsnitt…. 07.55 plockar de ut Zack från min mage ....
Han andades inte men de är ju proffs och efter ngr minuter var han uppe i 8 (apgarpoäng) men detta var jag inte medveten om - jag sov :-)
Den känslan då de kom med honom till uppvakningen, knäppte upp min skjorta och la honom på min mage/bröst är svår att beskriva men har man fött barn så vet man hur det är. Och nu, sju år senare så ligger han och snusar/snarkar här bredvid mig och idag är han fortfarande det bästa som hänt mig. Visst är det tufft ibland att vara ensamstående men det är värt det :-) Den här sommaren har vi haft det så mysigt och roligt och det är bara början, vi har många saker att göra framöver de kommande åren ....
![]() |
| Augusti 2005 |
![]() |
| Juli 2010 |
| Juli 2011 |
![]() |
| Juni 2012 |



1 kommentar:
Vilken fin kärleksförklaring och förlossningsberättelse. Du är en sån engagerad och kärleksfull mamma så jag tror att ni klarar er finfint. Men visst är det tufft att vara ensamstående. Min dotter är ju också det så jag vet på närahåll hur det kan vara.
Stort grattis till Zack , Kram
Skicka en kommentar